j.ling

Asså, VA?!?! Vad sa DU?

Det slog mig nu, hur opassande det var att det kom från honom.

 

"Jag tycker du ska ta det svarta linnet, du ser smalare ut i det."

Ja, för han är ju tillräckligt schysst för att inte säga att jag såg lite tjock ut i det vita.

Men asså, sen när spelar det roll för honom?

 

Jag ville satsa på min egen hälsa. Börja träna, få bättre kondition, bli starkare. Följden blev att jag även blev av med lite överflöd av mig. När alla då uppmuntrar och säger hur fint det är och bla bla bla, så känner jag press i att inte gå upp igen. Men jag har haft en svacka nu och tappat formen, och det är något som gör att jag inte är nöjd.

Motivationen till att träna från början var att det var för mig. Och lite för att jag ville bevisa och bli snyggare för mitt ex, som tyckte att jag skulle gå ner. Men mitt senaste ex, han, han har alltid bara uttryckt hur fin jag är.

Började inte träna för att bli snyggare inför honom, för det påstod han att han redan tyckte jag var. Aldrig när jag var som mest i oform påpekade han det. Men nu ?!

Alla kvinnor i burka har nog förvrängt hans ideal av kvinnan.

Jag är känslig för att höra sånt, särskilt när jag själv inte är bekväm med mig.

 

Nu är det han som motiverar mig. Det kan visst ha sina fördelar med ex, they keep me going!

 

Ska visa att jag kan vara smokin' hot i det vita linnet!

Gav mig på att testa nån Aloe Vera-grej från företaget "forever", som man skulle dricka för att känna massa bra saker. Är alltid kritiskt till sånt men det lät bra (såklart) och de upprepade flera gånger att man kunde få pengarna tillbaka om man inte var nöjd, inga problem, man behövde inte ens ha en motivering. Så tänkte att då har jag ju i alla fall inte kastat bort nåt om jag är missnöjd. Men skulle inte varit så lättlurad.

Tydligen har de berättat om att man bara har 90 dagars kundgaranti, vilket lämnat mitt minne helt. Får inte ens en "justdet-upplevelse" när jag nu hör det. Utan jag fattade det som att man fick testa det till produkten var slut, ge det tiden, och sen fick man höra av sig.

Då de sa att man kan ta 30 ml om dagen så skulle detta ta 99 dagar att förbruka. Hade jag vetat att jag bara har 90 dagar på mig så skulle jag ju ha hävt i mig såklart.

Skulle ha spelat in allt de sa, för någon skriftlig deal fick jag ju inte med mig. Fick inte ens nåt kvitto. Så lite oseriöst borde jag kanske reagerat på att det var.

Så ganska irriterad är jag, mycket fattigare och mer finnig än någonsin. Finnar som det skulle bli mindre av av produkten.

Hoppas jag kan träna bort min irritation och så ska jag undvika att gå på mer försäljningsskit i fortsättningen!!

Jag minns när jag var en liten skit som älskade att sjunga och dansa till olika låtar, kände mig som en riktig stjärna! Särsksilt minns jag en gång när jag sjöng till Aqua. Ett mirakel inträffade helt plötsligt, min bror lät mig vara med honom och hans kompis och leka artister. Jag var tjejen i Aqua och de spelade trummor och gitarr. Herreeguuud vad cool jag var! Kände mig så ivrig i kroppen över att JAG fck vara med DEM, min storebror och hans äldre kompis, de coola killarna.

 

Numera blir jag glad när min bror vill vara med oss, resten av familjen. Blir lycklig när han kommer vid jul, eller när någon fyller år. Många gånger har han inte dykt upp, det är för jobbigt. Det är ett av problemen som följer psykosen - han tycker det är jobbigt med massa folk och han måste anstränga sig för att föra en konversation. Men med oss, som förmodligen, förhoppningsvis får honom att känna trygghet så kan han umgås, skämta och lära oss spela gitarr.

 

Min bror är riktigt rolig, skämtar mycket. Vi skrattar ihop varje gång vi ses. Han är också charmig. Han har flera gånger gjort kaffe åt mig, vi har lagat mat tillsammans, han hjälper mig att städa och en gång när han var hos mig och hälsade på och jag försvann en stund på möte - då diskade han! Vilken överraskning, vilken lycka!

 

Jag älskar min bror och han ger mig sjukt mycket glädje. Tyvärr upplever inte många runtomkring dessa sidor efersom han som sagt drar sig för att träffa folk. Men jag vet att han är riktigt bra...

 

Ännu en bra kväll igår på studentpuben, där Promoe bl.a var DJ.
Fast inte lika sköna människor..

Ett gäng hoppar runt och råkar kliva mig på foten. Det gör aaaaaasont så jag blir lite sur och ber dem lugna ner sig.

"Du, vi är i Sverige nu. Det är sånt som händer!"

Jag blev helt paff, fick inte fram ett ord. Han trodde antagligen att jag var utlänning men ändå, var är respekten? Har han mindre respekt om jag är utlänning?

 

Sen var det tjejen på dansgolvet som blängde på min kompis och försökte få med alla hennes vänner att också skratta åt min kompis. Jag mötte hennes blick och stirrade frågande. Hon verkade skämmas lite (vilket jag hoppas) för hon undvek min blick resten av kvällen. Varje gång jag såg henne stod hon typ still och såg bitter ut mitt bland alla andra som dansade och var glada. Hur kul utekväll kan man ha med en sån iställning?

 

Sen finns det såklart guldkorn med, träffade även dem igår. Den snygga tjejen som alltid är trevlig och glad, killen som lärde mig om mustachvax vilket jag aldrig hört talas om innan, Promoe som inte var högfärdig utan artig och hälsade, den goa tjejen från nyår och flera andra.

 

Idag blev jag dessutom bjuden på god mat såhär en söndag som hade kunnat vara dötrist. Fick te och vi skrattade åt Saturday night live.

 

ÄLSKAR öppna, gästvänliga och trevliga människor!

 

- Förlååt! Varför är jag så oduglig för?!

- Sluta nu! Lägg av med det där genast!

.... 

- Har du slutat?

Tyst... gråten i halsen, får inte fram nåt...

- Har du slutat?!

- Mmm... Jag ljög.

- Bra!

 

Fattar inte hur mannen kan ha sånt tålamod med mig. Hur han kan säga "det är lugnt!"

Det är inte lugnt! Jag gör ju fel hela tiden. Han ringer mig och är på gott humör och jag sabbar det genom att leda in på en tråkig diskussion. Kunde jag inte valt ett annat tillfälle?

Måste lära mig att hålla tillbaka. Är så svårt när jag tränat på att berätta vad jag känner. Nu ska jag i stället träna på att hålla tillbaka. Men lyckas aldrig.

 

Förstår inte hur han orkat. En riktig klippa. Inte så lätt att rucka på! Måste vara one of a kind.

 

 

 

Totally bad ass i mina shorts!

Det är helt magiskt vad musik kan göra med en. Kände mig så levande igår på dansgolvet. Kände mig helt upprymd. Det bubblade så inom mig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, kunde inte stå still.

 

Please don't stop the music!!

Kom precis hem från quiz. En tjej som jag bara känner lite grann hörde av sig spontant och bjöd med mig. Kul när folk gör det :) Kändes gött att ha lite girl talk. Det var befriande. Få ur sig lite irritation över andra tjejer som inte tar hänsyn till någon annan.
Har ju mest pratat med honom om allt. Och som kille fattar han inte saker ur tjejers perspektiv.
Så kändes skönt med någon som tycker som jag, som förstår och triggar upp min irritation lite till, till den nivån att det blir befriande att få ur sig det... samtidigt som det gör mig mer sur och irriterad.
Jag är komplicerad

Har insett att jag antagligen har lite... typ.. tvångstankar.. om man kallar det så.

Om jag tappat något så MÅSTE jag hitta det. Jag letar, letar och letar. Vänder allt ut och in, lyfter på allt och ger mig inte förrän jag letat verkligen ööööööööverallt och blir tvungen att inse att jag inte kommer hitta det.
Och så fortsätter jag leta lite till..

Märkte när jag kom hem att jag tappat ett örhänge. Kollade först i lägenheten, även där jag inte varit. Kollade om det satt fast i halsduken, om jag varit yr och lagt det i fickan, om det satt i håret, i kläderna... ingenstans!!

Då börjar jag tänka ut exakt vilken väg jag tog hem från skolan, då jag minns att jag hade det senast. Går tillbaka dit och tänkte gå exakt samma runda igen för att inte missa det.

Började där jag sist minns att jag hade det, och tur som jag hade, så låg det där...

Jag kunde inte finna mig i att det var borta förrän jag verkligen letat.
Samma sak när jag tappade en plutt till örhänget. En liten, meningslös plutt som man lätt kan ersätta med en från ett annat örhänge. Men jag gav mig inte. Det var snö när jag tappade det och jag hade bråttom till bussen så hann inte leta. Men veckor efter gick jag fortfarande och kikade efter den. Kikade lite diskret varje gång jag gick förbi.
När min kompis sen var här och ville ha röksällskap så kunde jag inte undvika att leta vidare. När jag hade en anledning att faktiskt stå ute där jag tappat den. Berättade historien för henne om hur jag inte kunde ge upp.. och då HITTAR jag den!!! Aaaaaaaaaaaaaaaslångt senare låg den lilla skitplutten kvar, och jag hittade den! Kunde bara inte lägga ner...

Först gjorde vi slut för att distansen blev så påfrestande. Sen insåg jag att jag trots det ville träffa honom innan han åker. Vi tog bort pressen från att måste ses till att ses om vi båda kan och vill.
Det flöt på, men ju närmare vi kom avresedatumet, desto mer känslor blandades in.
Jag räknade ner, bara två helger kvar tillsammans. En av dem är avklarade, och den var i det stora hela bra.
Vi hade mysigt och delade kärlek.
Men helgen slutade i skit. Vi har båda sabbat för oss rejält. Och nu vet jag inte ens om vi kommer ses mer, det som är hans sista helg hemma innan Afghanistan.
Allt vi hade planerat... Dricka vårt vin vi köpte i Kroatien, kalas och middag hos hans mamma, en storslagen fest med gänget osv.
Men det jag nu helst av allt vill uppleva är att ännu en gång få smeka hans sjukt lena och goa örsnibbar.

Att vara ute i sista stund har alltid varit mitt problem. Att man efter 14 år i skolan inte lärt sig planera bätrre. Men nu, nu börjar det gå utför. Har varit sjukt ofokuserad sista tiden och nu skickade jag precis in mitt arbete, EFTER deadline. Det har typ inte hänt innan. Kanske skickar in det 1 minut innan, men INTE EFTER.

 

Hoppas hoppas bara att jag inte får alltför mycket kompletteringar för att kunna få godkänt i kusrsen. Dock är det min första kurs jag failat såhär i så det är väl inte katastrof. Men prestationsångest som jag har gör ju att det känns lite jobbigt. Kände ett tag för att skita i det helt, typ bättre aldrig än sent.

Min klippa, min Superman. Är så stolt över hans insats och engagemang. Vill inget annat än att stötta honom i det han vill göra. Sen att det krockade med oss, det vi hade, är väl bad timing i livet. Livet suger.
Men, skäms lite över att jag inte visat mitt stöd bättre. Att han får dåligt samvete för att han inte stöttar mig. Han ska ju hjälpa ett helt land, lilla jag blir plötsligt obetydlig i mängden.

Fasade för när november skulle komma och det långa halvår han skulle vara iväg. Men att han var borta hela tiden trots att han inte ens åkt än, inte hann prata, saknaden, distansen, att behöva vara ensam trots att jag redan träffat en jag ville dela allt med - allt detta gjorde mig gaaaaalen. Blev tvungen att försöka leva ett eget liv, trots att han var en del av det.

 

Jag var världens värsta flickvän. Blev helt störd av vårt distansförhållande. Under lång lååång tid var han ändå min klippa, tog striden som den tuffaste soldaten, och stod kvar.

 

Är jag klen som inte kände att jag kunde ta striden med vårt förhållande ? Känner mer och mer att jag borde ta vara på det jag kan, medan jag faktiskt kan.

 

I know you’re going somewhere to make a better life.
I hope that you find it on the first try.
And even though it kills me that you have to go,
I know it will be sadder if you never hit the road.
So farewell!

Somebody is gonna miss you.
Somebody is gonna wish that you were here.
That somebody is me.

 

But I don't wanna be the reason you don't leave,
so farewell!

Har haft en uuuunderbar vecka i Kroatien med min man. (Vi blev ihop igen).

Känner mig nykär.

Har haft två veckors semester i sommar. Ena veckan på Kreta och nu andra veckan i Kroatien. Gött liv!

 

Kom hem från flygplatsen, tittade på klockan... om 50 minuter skulle jag börja jobbet.

Och här är jag nu, jobbar natten. MEN, jag fick ju min semester trots allt!

 

Ska jag kalla det komiskt... ironiskt ?

Innan jag gick från jobbet säger kollegan:

- Jag vet inte än, men jag vill försöka komma iväg med min kille.
- Ja, hoppas det löser sig för er!
- Det hoppas jag med.

 

Småspringer till bilen och kör fort. Hastighetsmätaren är på strecket ovanför hastighetsbegränsningen.
Ringer och säger att jag är på väg.
- Nej, det är inte lönt.

 

Jag stannar bilen, börjar gråta för att han dödade min iver.
MEN bestämmer mig för att trotsa honom och fortsätta dit.
Desperat efter att ses om så bara en timme. Kunde inte hålla mig tills i morgon när han kommer hem på semester.

 

En liten stund senare åker jag därifrån, gråtandes ännu mer.

 

Hur sjukt outhärdlig och besvärlig är jag ? Efter ett år kunde han inte med att stå ut en enda liten fjuttig dag till, tills i morgon.

Distansen knäcker mig och har sett fram emot fem veckor när han kommer att vara närmare.
Men då ger han upp och tar i stället avstånd helt.

 

Jag skulle ha åkt direkt hem efter jobbet... Kanske hade han hunnit hämta lite krafter då, för att stå ut tills imon..

 

 

 

- Vad gör din bror nu för tiden då?

- Jaha, har han skadat sig?

- Oj, jahaa.. (något förvånad efter mitt snabba och oväntade svar)

 

Jag blev själv förvånad! Tvekade knappt ens inför att slänga ur mig det. Vilket jag gjort innan.
Tidigare skulle jag ha ljugit ihop något, eller försökt byta ämne.

MEN har slutat med de dumheterna.
Är trött på att allt som har med sjukdom att göra ska tystas ner, eller viskas om.
Om någon frågar så kan man väl ge sanningen?!
TYVÄRR är det ju så livet är. Oavsett hur mycket man tystar ner och försöker göra allt för att hålla det hemligt.
Allt för att så få som möjligt ska få reda på vad som egentligen händer.
Det är ju ingen rolig historia att dela men hemlighetsmakeriet hjälper inte till att bli frisk från det.
Att det tystas ner gör inte att det försvinner...

 

Har märkt att det ger så mycket mer tillbaka när jag är öppen om sånt man brukar dölja. Andra öppnar sig som följd av att jag gör det och man inser plötsligt att problemen är mycket vanligare än man innan trott.

http://www.youtube.com/watch?v=hnIQyAEe7is

 

 

I am temperamental and
I have imperfections and
I am emotional
I am unpredictable
I am naked
I am vulnerable
I am a woman
I am opening up to you

Love me or leave me
Just take it or leave it
It's not that I'm needy
Just need you to see me

Take me, free me, see through to the core of me
Take me, free me, there will be no more pretending

Now I stand before you with my heart in my hands
I'm asking you to take me just the way that I am

 

Efter bakslaget från psykologen bestämde jag att det inte skulle trycka ner mig utan kontaktade i stället läkare i förhoppning om att få hjälp mot min upplevda ångest.

 

Innan jag gick dit målade jag upp en bild av hur läkaren skulle vara stel och nonchalant och påstå att jag inte har något problem, att man inget kan göra...
Jag förberedde mig på en fight och förberedde mentalt ett tal om hur jag verkligen behöver hjälp och inte tänkte gå därifrån utan. Jag förberedde mig på att vara bad ass, stå på mig!

 

Men någon tuff attityd behövde jag inte ta till.

 

Oooh vad det känns som en lättnad nu efter läkarbesöket.

(AT)läkaren var lättsam. tillmötesgående, försökte förstå och visade att han ville hjälpa mig. Det jag ansåg vara psykologens uppgift skötte läkaren betydligt mycket bättre.
Känner mig upplyft och har högre hopp om världen när det finns människor som han som gör ett bra jobb.

 

Fick ångestdämpande medicin som jag ska ta framöver och jag hoppas att det kommer ge positivt resultat i väntan på att jag startat samtalsterapi.