j.ling

 

Ska jag kalla det komiskt... ironiskt ?

Innan jag gick från jobbet säger kollegan:

- Jag vet inte än, men jag vill försöka komma iväg med min kille.
- Ja, hoppas det löser sig för er!
- Det hoppas jag med.

 

Småspringer till bilen och kör fort. Hastighetsmätaren är på strecket ovanför hastighetsbegränsningen.
Ringer och säger att jag är på väg.
- Nej, det är inte lönt.

 

Jag stannar bilen, börjar gråta för att han dödade min iver.
MEN bestämmer mig för att trotsa honom och fortsätta dit.
Desperat efter att ses om så bara en timme. Kunde inte hålla mig tills i morgon när han kommer hem på semester.

 

En liten stund senare åker jag därifrån, gråtandes ännu mer.

 

Hur sjukt outhärdlig och besvärlig är jag ? Efter ett år kunde han inte med att stå ut en enda liten fjuttig dag till, tills i morgon.

Distansen knäcker mig och har sett fram emot fem veckor när han kommer att vara närmare.
Men då ger han upp och tar i stället avstånd helt.

 

Jag skulle ha åkt direkt hem efter jobbet... Kanske hade han hunnit hämta lite krafter då, för att stå ut tills imon..