j.ling

Jag minns när jag var en liten skit som älskade att sjunga och dansa till olika låtar, kände mig som en riktig stjärna! Särsksilt minns jag en gång när jag sjöng till Aqua. Ett mirakel inträffade helt plötsligt, min bror lät mig vara med honom och hans kompis och leka artister. Jag var tjejen i Aqua och de spelade trummor och gitarr. Herreeguuud vad cool jag var! Kände mig så ivrig i kroppen över att JAG fck vara med DEM, min storebror och hans äldre kompis, de coola killarna.

 

Numera blir jag glad när min bror vill vara med oss, resten av familjen. Blir lycklig när han kommer vid jul, eller när någon fyller år. Många gånger har han inte dykt upp, det är för jobbigt. Det är ett av problemen som följer psykosen - han tycker det är jobbigt med massa folk och han måste anstränga sig för att föra en konversation. Men med oss, som förmodligen, förhoppningsvis får honom att känna trygghet så kan han umgås, skämta och lära oss spela gitarr.

 

Min bror är riktigt rolig, skämtar mycket. Vi skrattar ihop varje gång vi ses. Han är också charmig. Han har flera gånger gjort kaffe åt mig, vi har lagat mat tillsammans, han hjälper mig att städa och en gång när han var hos mig och hälsade på och jag försvann en stund på möte - då diskade han! Vilken överraskning, vilken lycka!

 

Jag älskar min bror och han ger mig sjukt mycket glädje. Tyvärr upplever inte många runtomkring dessa sidor efersom han som sagt drar sig för att träffa folk. Men jag vet att han är riktigt bra...