j.ling

Har insett att jag antagligen har lite... typ.. tvångstankar.. om man kallar det så.

Om jag tappat något så MÅSTE jag hitta det. Jag letar, letar och letar. Vänder allt ut och in, lyfter på allt och ger mig inte förrän jag letat verkligen ööööööööverallt och blir tvungen att inse att jag inte kommer hitta det.
Och så fortsätter jag leta lite till..

Märkte när jag kom hem att jag tappat ett örhänge. Kollade först i lägenheten, även där jag inte varit. Kollade om det satt fast i halsduken, om jag varit yr och lagt det i fickan, om det satt i håret, i kläderna... ingenstans!!

Då börjar jag tänka ut exakt vilken väg jag tog hem från skolan, då jag minns att jag hade det senast. Går tillbaka dit och tänkte gå exakt samma runda igen för att inte missa det.

Började där jag sist minns att jag hade det, och tur som jag hade, så låg det där...

Jag kunde inte finna mig i att det var borta förrän jag verkligen letat.
Samma sak när jag tappade en plutt till örhänget. En liten, meningslös plutt som man lätt kan ersätta med en från ett annat örhänge. Men jag gav mig inte. Det var snö när jag tappade det och jag hade bråttom till bussen så hann inte leta. Men veckor efter gick jag fortfarande och kikade efter den. Kikade lite diskret varje gång jag gick förbi.
När min kompis sen var här och ville ha röksällskap så kunde jag inte undvika att leta vidare. När jag hade en anledning att faktiskt stå ute där jag tappat den. Berättade historien för henne om hur jag inte kunde ge upp.. och då HITTAR jag den!!! Aaaaaaaaaaaaaaaslångt senare låg den lilla skitplutten kvar, och jag hittade den! Kunde bara inte lägga ner...