j.ling

Min klippa, min Superman. Är så stolt över hans insats och engagemang. Vill inget annat än att stötta honom i det han vill göra. Sen att det krockade med oss, det vi hade, är väl bad timing i livet. Livet suger.
Men, skäms lite över att jag inte visat mitt stöd bättre. Att han får dåligt samvete för att han inte stöttar mig. Han ska ju hjälpa ett helt land, lilla jag blir plötsligt obetydlig i mängden.

Fasade för när november skulle komma och det långa halvår han skulle vara iväg. Men att han var borta hela tiden trots att han inte ens åkt än, inte hann prata, saknaden, distansen, att behöva vara ensam trots att jag redan träffat en jag ville dela allt med - allt detta gjorde mig gaaaaalen. Blev tvungen att försöka leva ett eget liv, trots att han var en del av det.

 

Jag var världens värsta flickvän. Blev helt störd av vårt distansförhållande. Under lång lååång tid var han ändå min klippa, tog striden som den tuffaste soldaten, och stod kvar.

 

Är jag klen som inte kände att jag kunde ta striden med vårt förhållande ? Känner mer och mer att jag borde ta vara på det jag kan, medan jag faktiskt kan.