j.ling

Slutligen kom han till insikt... 

Han har gjort allt för mig, ansträngt sig för att visa att jag är viktig, tagit hand om mig, visa att jag är i bra händer, gjort rätt för sig.

Han har brytt sig om mina syskon och mina föräldrar, han har köpt presenter till alla i familjen, inte besökt nån släkting tomhänt. Han har visat att han bryr sig, han har hjälpt till. Han har hjälpt mig med allt som jag behöver. Han har pushat mig, stöttat mig, uppmuntrat mig.

Han har tagit mig söder, han har tagit mig norr, för att jag inte ska behöva krångla med bussar/tåg och inte vet helt vad jag behöver göra. Han har hjälpt mig med vad jag än behövt. Han har fixat mat åt mig till jobbet när jag är trött o inte pallar. Han har hämtat mig för att jag inte ska behöva gå hem trött efter gymmet.

Han har höjt mig till skyarna, han har gett mig så mycket luft att andas, han har pushat mig o gett mig så mycket styrka... och jag...

jag använde all den styrkan till att trycka ner honom, till att trampa på honom, till att platta till honom. Jag gav honom inte den respekt han förtjänar, jag prioriterade inte honom högst, jag visade inte uppskattning, jag uppvaktade inte honom tillräckligt, jag visade inte att jag bryr mig, jag visade inte tillräckligt med kärlek. Och han förtjänar bättre.

Det var hans tal till mig. Han stod o matade på om hur elak jag är. Flera gånger nämnde han att jag är elak och kall.

Mitt i allt slängde han på nåt sätt in att han ändå inte är redo att lämna mig. Han önskar att det skulle vara annorlunda. Att vi ska försöka mer. Men han stod på sig om att om det fortsätter så så vill han inte ha det.

Jag sa inte ett ord. Jag lät honom prata. Han gick.

Det tog en vecka innan vi hördes alls efter det. Men av någon anledning tog vi kontakt och han har efter det uttryck hur han vill försöka igen. Hur han inte är redo att låta mig gå. Hur han inte vill förlora mig. Han har bett om ursäkt för allt han sa. Påstår att jag inte varit genomrutten som han i den stundens hetta kände. Han försökte slänga in de bra saker jag trots allt lyckats klämma in däremellan.

Men efter det talet blev det klart för mig. Jag måste ta avstånd från honom. Jag har ingen rätt att vara med honom, att förpesta honom mer. Om det är så han känner med mig så bör han inte vara med mig.

Han är blind av kärlek. Han ser inte klart. Så jag måste ta steget åt honom. Jag gör honom en tjänst.

Så ja, slutligen kom han till insikt, för stunden.

Innan jag fick blommorna (av papper) sa han att den sista blomman kommer vissna när vår kärlek dör ut.

 

Problemet är att jag redan har vissnat. O jag förpestar det som blommar.

Han har tagit sina saker. Allt. Till och med smutstvätten har han tagit för att inte behöva komma tillbaka mer.
Eller ja, han har lämnat kvar några presenter han fått av mig. En present kastade han ut genom fönstret igår. Det var en medalj som han fick för att vara en sån underbar pojkvän och för att han stod ut med mig. På ena sidan stod det "#1" och på andra "winner".

Han tog medaljen i sin hand, öppnade fönstret, kastade långt och sa "number one my ass!"

Igår kväll drog han iväg, men lämnade alla sina saker i hallen.
Sen vaknade jag i natt av att han kom och la sig bredvid mig. Vi höll om varandra.

Jag steg upp på morgonen och han fortsatte sova, som vanligt. Innan jag gick hemifrån önskade jag honom en bra dag, som varje morgon. Han önskade mig trevligt arbete, som varje morgon. Jag pussade honom några gånger extra innan jag gick. Tänkte att det kanske är de sista. Han log sömnigt åt mig av alla pussar.

Jag gick hemifrån ovetande om vad jag skulle komma hem till igen.

 

Hans bil står inte parkerad utanför. Hans andra par jobbarskor står inte utanför dörren. Hans saker står inte kvar i hallen. Hyllorna i garderoben är tomma. Nyckeln har han lämnat kvar...

Hans tomma kaffeglas stod kvar på tvbordet. Kaffet som jag på morgonen förberedde åt honom, som varje morgon.

Nu ångrar jag starkt att jag inte gjorde kaffet i muggen han fått av mig, vilket jag brukar göra. Muggen var i disken och jag borde ha diskat den i stället för att göra det i en annan mugg. Jag grämer mig så över att jag inte gjorde det i den speciella muggen. Muggen där det står "med kärlek".

För i morgon gör jag kaffe endast till mig själv.

Fick jobbschemat som visas vecka för vecka. Ser fyra nätter i rad.
Men tänkte äh, gör ingen grej av det...
Sen kom jag på att jag ju jobbar en natt i redan pågående vecka med, alltså 5 nätter i rad.

Sa till min boss "5 nätter i rad alltså?"

- Ja men det kommer inte bli så mycket i fortsättningen.

Han bryr sig inte om att det inte ens är tillåtet.

Nån dag senare får jag ett meddelande.

"Jag var tvungen att ge dig ledigt på onsdag för du får inte jobba 7 dagar i rad."

Hade inte ens märkt det själv, hade säkert inte sagt nåt om det heller.

 

Min boss borde vara glad att ha mig som anställd. Jag jobbar obekväma tider, låter de köra med mig och jag bråkar inte ens med honom om det.

Men han säger typ aldrig nåt bra... Sa jag är bara utnyttjad. Vinner inte shit på det.
Får inte ens extra betalt på natten...

Jag har typ inget liv utanför jobbet. Hinner knappt träna, o alla planer kommer i andra hand. Först jobb o sen beroende på hur han lägger mitt schema så gör jag planer.
Varför gör jag ens så...? Ska sluta med det NU!

Hoppas att karma betalar tillbaka nån dag.

 

Nu slutar jag i alla fall snart passet o har hela två dagars ledigt. Jag menar whaaaat?! Kan inte vara sant!