Trött ?

Regerade först på att det var lite kallt i lägenheten. Sen tyckte jag det var lustigt att det hördes så väl när det regnade...
Ändå kopplade jag inte förrän långt senare att jag hade fönstrena öppna


Film

Även om det är film så vet man att i dagens sjuka värld så händer liknande saker i verkliga livet.
Och det är fucked up saker. Det är en fucked up värld.
Ändå säger man sen: "ah det var en asbra film, skitgrym!!"
Borde egentligen inte kolla på film, mår ofta bara dåligt efteråt. En obehaglig tyngd tvingar sig på.
Fick lite terapi efteråt som tur är. Köra bil is the shit. Massage på det med!
Har den bästa som tar hand om mig och får mig att känna att det finns lite gott i världen trots allt <3


Superman

"Önskar att du kunde förstå och se vad jag (vi) gör så du kan ha någon form av förståelse.
Detta är verkligen speciellt! Jag önskar jag kunde stötta dig bättre, får dåligt samvete för att jag gör detta i stället för att vara din klippa."

Min klippa, min Superman. Är så stolt över hans insats och engagemang. Vill inget annat än att stötta honom i det han vill göra. Sen att det krockade med oss, det vi hade, är väl bad timing i livet. Livet suger.
Men, skäms lite över att jag inte visat mitt stöd bättre. Att han får dåligt samvete för att han inte stöttar mig. Han ska ju hjälpa ett helt land, lilla jag blir plötsligt obetydlig i mängden.

Fasade för när november skulle komma och det långa halvår han skulle vara iväg. Men att han var borta hela tiden trots att han inte ens åkt än, inte hann prata, saknaden, distansen, att behöva vara ensam trots att jag redan träffat en jag ville dela allt med - allt detta gjorde mig gaaaaalen. Blev tvungen att försöka leva ett eget liv, trots att han var en del av det.
 
Jag var världens värsta flickvän. Blev helt störd av vårt distansförhållande. Under lång lååång tid var han ändå min klippa, tog striden som den tuffaste soldaten, och stod kvar.
 
Är jag klen som inte kände att jag kunde ta striden med vårt förhållande ? Känner mer och mer att jag borde ta vara på det jag kan, medan jag faktiskt kan.
 

Oct. 09, 2012


Otålig

Träffade en ny läkare förra veckan. Var inne i nåt som kändes som 5 minuter, bara för att han skulle kunna skicka en remiss till samtalsterapeuten = onödigt kände jag. Gillade första läkaren bättre!
I alla fall, terapeuten skulle kontakta mig inom några dagar. Imon är det en vecka sen jag var där. Och det ger mig ångest att vänta. Sån ångest att jag nästan ger upp och tänker att det ändå inte lönar sig att prata med nån. Funderar på att skita i allt!
Tror det är ett tecken på att jag skulle behöva hjälp :p


Go with the flow

Senaste tiden har jag sett massa visdomsord om att man ska göra saker för sig själv, tänka på sitt eget bästa. Att man inte kan förutse framtiden och inte kan påverka det som varit.
Känns som att någon försöker säga mig nåt ?
Så känner att det är dags att försöka eftersträva det. Ska försöka att inte älta allt och inte hela tiden oroa mig för hur andra ska tänka och uppleva saker. Jag ska göra det jag känner att jag vill göra för mig.
Vill jag ha av grannens pop corn på bion så tar jag för mig. Vill jag svara i telefonen när det ringer på föreläsningen så gör jag det. Vill jag dansa på bardisken för att jag är sjukt pepp SÅ GÖR JAG DET!!
Eller, bör man dra en gräns ?


RSS 2.0