j.ling

 

Ska jag kalla det komiskt... ironiskt ?

Innan jag gick från jobbet säger kollegan:

- Jag vet inte än, men jag vill försöka komma iväg med min kille.
- Ja, hoppas det löser sig för er!
- Det hoppas jag med.

 

Småspringer till bilen och kör fort. Hastighetsmätaren är på strecket ovanför hastighetsbegränsningen.
Ringer och säger att jag är på väg.
- Nej, det är inte lönt.

 

Jag stannar bilen, börjar gråta för att han dödade min iver.
MEN bestämmer mig för att trotsa honom och fortsätta dit.
Desperat efter att ses om så bara en timme. Kunde inte hålla mig tills i morgon när han kommer hem på semester.

 

En liten stund senare åker jag därifrån, gråtandes ännu mer.

 

Hur sjukt outhärdlig och besvärlig är jag ? Efter ett år kunde han inte med att stå ut en enda liten fjuttig dag till, tills i morgon.

Distansen knäcker mig och har sett fram emot fem veckor när han kommer att vara närmare.
Men då ger han upp och tar i stället avstånd helt.

 

Jag skulle ha åkt direkt hem efter jobbet... Kanske hade han hunnit hämta lite krafter då, för att stå ut tills imon..

 

 

 

- Vad gör din bror nu för tiden då?

- Jaha, har han skadat sig?

- Oj, jahaa.. (något förvånad efter mitt snabba och oväntade svar)

 

Jag blev själv förvånad! Tvekade knappt ens inför att slänga ur mig det. Vilket jag gjort innan.
Tidigare skulle jag ha ljugit ihop något, eller försökt byta ämne.

MEN har slutat med de dumheterna.
Är trött på att allt som har med sjukdom att göra ska tystas ner, eller viskas om.
Om någon frågar så kan man väl ge sanningen?!
TYVÄRR är det ju så livet är. Oavsett hur mycket man tystar ner och försöker göra allt för att hålla det hemligt.
Allt för att så få som möjligt ska få reda på vad som egentligen händer.
Det är ju ingen rolig historia att dela men hemlighetsmakeriet hjälper inte till att bli frisk från det.
Att det tystas ner gör inte att det försvinner...

 

Har märkt att det ger så mycket mer tillbaka när jag är öppen om sånt man brukar dölja. Andra öppnar sig som följd av att jag gör det och man inser plötsligt att problemen är mycket vanligare än man innan trott.

http://www.youtube.com/watch?v=hnIQyAEe7is

 

 

I am temperamental and
I have imperfections and
I am emotional
I am unpredictable
I am naked
I am vulnerable
I am a woman
I am opening up to you

Love me or leave me
Just take it or leave it
It's not that I'm needy
Just need you to see me

Take me, free me, see through to the core of me
Take me, free me, there will be no more pretending

Now I stand before you with my heart in my hands
I'm asking you to take me just the way that I am

 

Efter bakslaget från psykologen bestämde jag att det inte skulle trycka ner mig utan kontaktade i stället läkare i förhoppning om att få hjälp mot min upplevda ångest.

 

Innan jag gick dit målade jag upp en bild av hur läkaren skulle vara stel och nonchalant och påstå att jag inte har något problem, att man inget kan göra...
Jag förberedde mig på en fight och förberedde mentalt ett tal om hur jag verkligen behöver hjälp och inte tänkte gå därifrån utan. Jag förberedde mig på att vara bad ass, stå på mig!

 

Men någon tuff attityd behövde jag inte ta till.

 

Oooh vad det känns som en lättnad nu efter läkarbesöket.

(AT)läkaren var lättsam. tillmötesgående, försökte förstå och visade att han ville hjälpa mig. Det jag ansåg vara psykologens uppgift skötte läkaren betydligt mycket bättre.
Känner mig upplyft och har högre hopp om världen när det finns människor som han som gör ett bra jobb.

 

Fick ångestdämpande medicin som jag ska ta framöver och jag hoppas att det kommer ge positivt resultat i väntan på att jag startat samtalsterapi.