My bad
Det är tungt. Igår la jag mig tidigt, tidigare än jag gjort under hela veckan. Hade inte lust med nåt, ville inte resa mig ur sängen, åt inget.
Men jag vet att detta är det bästa, att vi lägger ner oss och går vidare. I alla fall det bästa för honom.
Jag inser att jag inte får vara självisk och hålla kvar honom bara för att jag behöver honom.
Han måste få chansen att gå vidare. Jag har ju misslyckats med att ge honom det han förtjänar så jag måste ge honom chansen att hitta det på annat håll, att hitta nåt bättre.
Det är svårt att erkänna för sig själv att man bara förstör. Det är som att jag hela tiden har försökt driva bort honom. Har alltid känt att han är för bra för mig och jag tror det är därför. Det är inte mer än rätt att han får chansen att hitta det som är tillräckligt bra för honom. För han förtjänar det bästa.
Så trots att jag just nu gråter, trots att mitt hjärta gör såå ont och trots att jag inte vet hur jag ska kunna gå vidare, så ser jag det som att jag gör honom en tjänst.
Så nåt bra har jag väl lyckats göra för honom trots allt.
Jag får ta på mig att han inte pallar med mig längre, blame it on me.
Hoppas bara det inte kommer göra såhär ont länge. Snälla Gud, straffa mig inte längre än nödvändigt.
