Kryptonit
(Tidigare inlägg stämmer inte tidsmässigt)
Vi sågs igår. För första gången på 3 månader skulle vi ses. Men inte som innan, utan som vänner. Ytliga vänner som pratar om vädret typ. Vi har aldrig varit BARA vänner, så känner jag inte honom. Var sjukt nervös som jag brukar när jag träffar nån jag inte känner.
Hur ska vi hälsa, hur länge får jag krama honom utan att det blir för mycket, vad ska vi prata om, hur nära kan jag sitta?
Jag ville inget annat än att få krama honom, känna den trygghet det ger, känna den energi som bara han lyckats sprida till mig bara genom att vara nära.
Men av respekt för honom, för att han ville ses som vänner, utan känslor och impulser, så höll jag inne allt. Ville dra fingrarna genom hans hår som vuxit efter att han snaggade sig innan han åkte, men gjorde inte det.
Han var bestämd när vi pratade i telefon. Vi kan inte ses med känslor inblandade. Det blir för jobbigt.
När vi väl sågs insåg även han att de inte gick att bortse ifrån. Han har så stark inverkan på mig. Och jag verkar ha det på honom. En enkel kram fick mig att börja gråta. Den väckte alla känslor - saknad, välbehag, mersmak, gråt, skratt.
Det är sjukt att en person bara genom att vara nära kan påverka en så starkt.
De tre månaderna som kändes som de längsta någonsin kändes plötsligt samtidigt som att de passerat med bara någon dag.
Lika snabbt var vi oss igen, så som vi känner varandra.
Han är Superman och jag verkar vara hans kryptonit. Han var bestämd innan men när jag var där kunde han inte vara stark. Lucky me! Som jag saknat honom. Ville stanna i stunden för alltid, inte bry mig om världen utanför.
Menmen, back to vardagen igen.
