j.ling

Slutligen kom han till insikt... 

Han har gjort allt för mig, ansträngt sig för att visa att jag är viktig, tagit hand om mig, visa att jag är i bra händer, gjort rätt för sig.

Han har brytt sig om mina syskon och mina föräldrar, han har köpt presenter till alla i familjen, inte besökt nån släkting tomhänt. Han har visat att han bryr sig, han har hjälpt till. Han har hjälpt mig med allt som jag behöver. Han har pushat mig, stöttat mig, uppmuntrat mig.

Han har tagit mig söder, han har tagit mig norr, för att jag inte ska behöva krångla med bussar/tåg och inte vet helt vad jag behöver göra. Han har hjälpt mig med vad jag än behövt. Han har fixat mat åt mig till jobbet när jag är trött o inte pallar. Han har hämtat mig för att jag inte ska behöva gå hem trött efter gymmet.

Han har höjt mig till skyarna, han har gett mig så mycket luft att andas, han har pushat mig o gett mig så mycket styrka... och jag...

jag använde all den styrkan till att trycka ner honom, till att trampa på honom, till att platta till honom. Jag gav honom inte den respekt han förtjänar, jag prioriterade inte honom högst, jag visade inte uppskattning, jag uppvaktade inte honom tillräckligt, jag visade inte att jag bryr mig, jag visade inte tillräckligt med kärlek. Och han förtjänar bättre.

Det var hans tal till mig. Han stod o matade på om hur elak jag är. Flera gånger nämnde han att jag är elak och kall.

Mitt i allt slängde han på nåt sätt in att han ändå inte är redo att lämna mig. Han önskar att det skulle vara annorlunda. Att vi ska försöka mer. Men han stod på sig om att om det fortsätter så så vill han inte ha det.

Jag sa inte ett ord. Jag lät honom prata. Han gick.

Det tog en vecka innan vi hördes alls efter det. Men av någon anledning tog vi kontakt och han har efter det uttryck hur han vill försöka igen. Hur han inte är redo att låta mig gå. Hur han inte vill förlora mig. Han har bett om ursäkt för allt han sa. Påstår att jag inte varit genomrutten som han i den stundens hetta kände. Han försökte slänga in de bra saker jag trots allt lyckats klämma in däremellan.

Men efter det talet blev det klart för mig. Jag måste ta avstånd från honom. Jag har ingen rätt att vara med honom, att förpesta honom mer. Om det är så han känner med mig så bör han inte vara med mig.

Han är blind av kärlek. Han ser inte klart. Så jag måste ta steget åt honom. Jag gör honom en tjänst.

Så ja, slutligen kom han till insikt, för stunden.

my

God....

Jag tog steget. Har skjutit upp det såå länge. För när jag väl bokar och betalar blir det defenitivt.

Har hela tiden sagt, jag vill åka. Men vågade inte ta steget.

Men nu kan jag säga, "jag ska åka."

För nu bokade jag. Om en månad (minus 2 dagar) åker jag!!

Jag ger mig ut på resande fot. Med hembiljett till Sverige för jul. Sen är framtiden oklar...

"Om ni i stället för att vänta i luren föredrar att någon ringer upp er när någon är tillgänglig, tryck 1."

"Skriv in ditt telefonnummer så blir du uppringd någon gång mellan kl. 10 - 19."

"Din förfrågan har blivit registrerad. Ni behöver inte ringa igen."

Såå, väntar jag bara nu eller?

Måste öva på att bli supersnabb på att slå in siffror.

Vi får oss alltid ett gott skratt åt pappas svenska.

Innan jag fick blommorna (av papper) sa han att den sista blomman kommer vissna när vår kärlek dör ut.

 

Problemet är att jag redan har vissnat. O jag förpestar det som blommar.

Kom hem till blommor på sängen (han försöker få tillbaka mig). Blommor som han själv gjort av papper. Blommor som aldrig kommer vissna.